Ängelholms historia

Här kan du läsa Ängelholms historia, skriven av Johan Brinck

Innehåll

 

1. Stenålder
2. Bronsålder
3. Järnålder
4. Medeltiden
5. Landsbysocknarnas historia
6. Nya tiden
7. Moderna tiden
8. Den nya kommunen

 

Inledning

 Ängelholms kommun fick sina nuvarande gränser med de senaste kommunsammanslagningarna, 1971 och 1974. 1971 gick Ängelholms stad samman med Barkåkra, Hjärnarp, Ausås och Munka-Ljungby kommuner, och 1974 tillkom Össjö, som dessförinnan tillhört Östra Ljungby. Dessa mindre kommuner var i sin tur resultatet av en tidigare kommunreform, 1952. Då gick Höja och Rebbelberga samman med Ängelholm, Tåstarp slogs ihop med Hjärnarp och Tåssjö med Munka-Ljungby. Ausås, Strövelstorp och Starby bildade Ausås kommun, medan Össjö fördes till Östra Ljungby.

 De gamla kommunerna har sina rötter i den kyrkliga sockenindelningen. Genom kommunallagen 1862 fick socknarna två funktioner, dels den kyrkliga församlingen och dels den borgerliga kommunen, som i fortsättningen fick ansvara för de världsliga uppgifter som socknen tidigare skött.

 Ängelholmsbygden omfattar den nuvarande Ängelholmsslätten och skogslandet i nordost. Under slätten finns den geologiska sänka som kallas Ängelholmstråget, och som fortsätter ut under Skälderviken. Skogen är en utlöpare av ”tornquistzonen”, som markerar de skånska horstar som går diagonalt över landskapet från Hallands Väderö och Hallandsåsen till Stenshuvud.

Stenålder

De förmodligen äldsta historiska spåren i Ängelholmsbygden har hittats vid Västersjöns strand, där bearbetad flinta återfunnits. De första invandrarna, de första årtusendena efter isens avsmältning för mer än 10.000 år sedan, livnärde sig på jakt, fiske och samlande av ätliga växter. De flyttade också med maten och årstiderna. Klimatet blev efter hand varmare och så småningom blev eken ett dominerande träslag. Ett vackert exemplar finns bevarat i stadsbibliotekets bokhall. Denna ek är 7.500 år gammal och borde vara en av de första som grodde i trakten. Genom att skogen växte till blev det svårare för hjort och uroxe, medan vildsvin blev ett vanligare villebråd.

Under yngre stenålder började människorna bruka jorden och därigenom bli mer bofasta. I kvarteret Tordmulen vid Villagatan i Ängelholm hittades 1979 keramikfragment och arbetad flinta, troligen från den gropkeramiska kulturen under yngre stenålder.

Bronsålder

Bronsåldern, ca 1500 till 500 före vår tideräkning, var en blomstrande tid med varmt klimat, som gav försörjningsmöjligheter för en bofast befolkning. Jorden plöjdes med årder, och man höll husdjur som häst och får. I landskapet finns fornåkrar, röjningsrösen och gravhögar. Exempel på fyndplatser är Ekebjärs knall vid Gånarp. Men framför allt har vi gravhögarna. Nordvästra Skåne har kanske Nordens rikaste anhopning av storgravar från bronsåldern. Kungshögen vid Pomona och flera högar inne på Valhallsområdet och i Valhallskogen är lätt åtkomliga. Den utgrävda Errarpshögen finns beskriven i Ängelholm, en hembygdsbok, 1988.

Järnålder

Järnåldern har inte efterlämnat många synliga spår i Ängelholm. Gravskicket förändrades och storhögarna försvann. Den främsta lämningen är gravfältet vid Ekebjär vid vägen mot Boarp i Össjö. Där finns två s.k. domarringar och flera andra stensättningar. Även i Kulltorp har man hittat järnålderslämningar.

Under vår järnålder är det tidig medeltid i södra Europa. Den gotiske historieskrivaren Jordanes står på 500-talet för det första bevarade omnämnandet av folket i trakten. Han skriver om ”bergio”, vilket efter vad som framgår av sammanhanget måste syfta på folket på Bjäre. – Den intressantaste fornlämningen från den sena järnåldern är kanske annars några av våra ortnamn. Namn som slutar på –inge, såsom Skörpinge och Vantinge, anses vara äldre än vikingatiden, medan många av namnen som slutar på –by, som Vejby, torde vara just från vikingatiden.

Medeltiden

Medeltiden kännetecknas av kyrkobyggandet och sockenbildningen. De flesta av våra kyrkor byggdes första gången på 1100-talet eller det tidiga 1200-talet: Barkåkra, Munka-Ljungby, Hjärnarp, Rebbelberga, Strövelstorp, Össjö och Tåstarp. Även den första kyrkan i Tåssjö byggdes troligen på 1200-talet, liksom det kapell som uppfördes i fiskesamhället Luntertun nära Rönneås utlopp i Skälderviken.

Luntertun levde högt på sill- och laxfiske, som var stapelvaror under den katolska tiden. Ur fiskrenset utvanns fiskolja, som kunde användas till oljelampor. Man har i Luntertun hittat s.k. lerbottnar, som man tror användes just för denna oljeframställning. Lerbottnarna dateras till 1100- och 1200-talen. Vid Luntertun passerade Rynabro över Rönneå. Bron ledde trafiken från Danmark, Skåne och norrut mot Halland.

I mitten av 1300-talet fanns på ön Rönneholm strax uppströms Luntertun ett fort eller en befästning – den kan inte ha varit särskilt stor, med tanke på hur det ser ut på platsen idag. Rönneholm blev 1360 platsen för ett drama, där den från svenske kungen Magnus Erikssons hov fördrivne hertigen Bengt Algotsson mördades av svenska adelsmän.

År 1471 omnämns Luntertun eller Rynestad för första gången som stad, och ungefär samtidigt står en ny kyrka färdig. Rynestad blev dock inte långvarig som stadsbildning. Redan 1516 beordrade kung Kristian II stadsborna att flytta till den nya staden Ängelholm, några kilometer uppströms Rönneå.

Landsbysocknarnas historia i korthet

Ausås

Ausås socken nämns första gången som kyrklig enhet på 1300-talet. Grunden för livet här har alltid varit jordbruket. I mitten av 1700-talet beskrivs Ausås som en radby längs vägen mellan Åstorp och Strövelstorp, och en väderkvarn fanns redan då. Den nuvarande kvarnen på Möllebacken är från 1817. Spannarps gods omtalas första gången i slutet av 1400-talet men fick sitt nuvarande utseende genom Isac Cedercrantz omkring 1750. Den vackra prästgården uppfördes också på 1700-talet. Ängelholm-Åstorpjärnvägen fick en station i Spannarp. Dit fördes sockerbetsskörden för vidare transport till sockerbruket i Ängelholm. I början av 1900-talet inmutade Höganäs-Billesholms AB en bit av socknen för kolbrytning. Brytningen skedde i Nyvångsgruvan, och bolaget betalade en avgift till markägarna.

Barkåkra

Barkåkra socken är troligen den del av nuvarande Ängelholms kommun som har den längsta historien. Här finns en av de största koncentrationerna av storhögar från bronsåldern, vilket tyder på en relativt stor bofast befolkning. Den första stenkyrkan byggdes på 1100-talet, och delar av denna finns bevarade i dagens kyrka. I Luntertun, nära Rönneås mynning, fanns troligen ett kapell redan på 1200-talet, och på 1460-talet byggdes en större kyrka. Luntertun var ett fiskesamhälle, men låg också vid en viktig passage över Rönneå. Socknen bestod länge av byar med mindre jordbruk, varav många tillhörde kyrkan. Efter reformationen drogs de in till kronan och såldes, varigenom grunden lades för Ängeltofta gård. Barkåkraslätten bestod länge av våtmarker och risbygd. Efter utdikning och utveckling av nya järnplogar, vilka tillverkades vid Ängeltofta, kunde större arealer tas i bruk för odling. Ängeltoftas ägare Carl Georg Stjernsvärd organiserade enskiftet och skapade 19 olika brukningsenheter, ”farmer”. På 1850-talet tillkom Engelholms hamn, och vid denna uppstod den bebyggelse som idag heter Skälderviken. Järnvägens västkuststräckning drogs 1885, varvid även stationssamhället Vejbyslätt utvecklades. Vejbystrand tillkom runt Kronprinsessan Victorias Kustsanatorium, vilket byggdes upp i början av 1900-talet.

Hjärnarp

Hjärnarps socken ligger på kanten mellan skogen och slätten. Socknen rymmer både stora jordbruk som Huntly, och skogsmarker på Hallandsåsen. Här har funnits folk sedan stenåldern, och det finns arkeologiska lämningar från alla epoker därefter. Över åsen gick vägen norrut, och vid åsens fot uppstod gästgiveriet Margretetorp, första gången nämnt i mitten av 1600-talet. Från början av 1900-talet utvecklades tätorten Hjärnarp med Arons butik, mejeri, bageri och Rantzows.

Höja socken ligger på höjderna öster om Ängelholm. Bygden har alltid starkt präglats av jordbruk och boskapsskötsel. Länge hade socknen sin västgräns i Rönneå, inne i nuvarande Ängelholm, men efter en reglering 1925 skär gränsen genom Villanområdet och Skörpinge. En stor del av staden Ängelholms östliga expansion har skett på marker som tidigare hyste Villans stora gård och tegelbruk, samt Skörpinge by. Höja medeltida stenkyrka revs 1880 och ersattes av den nuvarande.

Munka-Ljungby

Munka-Ljungby socken växte fram kring den kyrka som munkar från Herrevadskloster anlade på 1100-talet. Skillinge gård grundades efter reformationen, då Mogens Krabbe på Vegeholm bytte till sig egendomar, som danska staten dragit in från kyrkan vid reformationen. Skillinge utökades sedan både under ätten Krabbe och, sedan Skåne blivit svenskt, av landshövding Samuel von Hyltéen. Med godset följde patronatsrätt, d.v.s. rätten att utse kyrkoherde i Munka-Ljungby socken. Denna rättighet fanns kvar till början av 1900-talet. Den siste som tillsattes enligt denna rätt var kyrkoherde Hammar. Munka-Ljungby församling var fram till 1962 förenad med Ängelholm, och var länge den rikaste delen i pastoratet.

Jorden brukades av säteriets ägare och hans arrendatorer, s.k. frälsebönder. Först ett bra stycke in på 1800-talet började hemman säljas av från Skillinge.

Kyrkbyn Munka-Ljungby började utvecklas runt sekelskiftet 1900, framför allt med järnvägens ankomst. ”Pyttebanan”, Engelholm-Klippans Järnväg öppnades 1904 till Östra Ljungby och 1907 hela sträckan. Bebyggelsen låg då vid landsvägen, d.v.s. nuvarande Östra Storgatan. Östra Järnvägsgatan drogs ner mot järnvägsstationen, och efter hand växte samhället fram. 1913 tillkom folkhögskolan. De äldre näringarna, främst kvarnarna längs Rössjöholmsån, försvann efter hand, men ersattes av andra industrier.

Rebbelberga

Rebbelberga socken hade sitt centrum i kyrkbyn på höjden norr om Ängelholm. Kyrkan är ursprungligen från 1100-talet men tillbyggd 1867. Socknen var annex till Barkåkra från 1500-talet till 1962. Ursprungligen en jordbruksbygd med stora gårdar som officersbostället Kungsgården, Karlslund och Karlslätt, är största delen av befolkningen nu innevånare i Ängelholms norra stadsdelar. Repslageri och vagnmakeri var viktiga näringar vid förra sekelskiftet.

Starby

Starby socken ligger i Rönneås dalgång. Jordbruk och boskapsskötsel är de traditionella huvudnäringarna. Troligen hade byn en kort men intressant period omkring år 1500, som ”omlastningshamn” för produkter från den kungliga järnhyttan i Stidsvig. Två pråmställen fanns, vid Ugglarp och i kyrkbyn. Skiftesrörelsen inom jordbruket de första decennierna av 1800-talet hade mycket stor betydelse för bygdens utveckling. Före skiftet fanns 300 tunnland åker och omkring 600 tunnland äng. Efter skiftena och nyodlingsverksamhet i samband med dessa uppgick åkerjorden till 1950 tunnland.

Strövelstorp

Strövelstorps socken har kyrkby och centrum där Örjabäcken rinner ut i Vegeå och Helsingborgsvägen passerar. Just här har stenåldersfynd gjorts. På Vegeholms ägor finns smärre gravhögar bl.a. från bronsåldern. Socknen är jordbruksbygd, med skog framförallt närmast havet, från Vegeå norrut till Sibirien. Vegeholms gods har dominerat bygden sedan nya tidens början på 1500-talet. Den första sockensparbanken i gamla Kristianstads län grundades på Vegeholm 1853.

Tåssjö

Tåssjö socken domineras av Rössjöholms gods. Den nuvarande huvudbyggnaden är från 1730-talet. Fram till Skånska kriget på 1670-talet låg huset på en liten holme i Rössjön. Borgen intogs av snapphanar under kriget, men återerövrades av svenskarna som därefter rev ner den. Ovanför Trollebäckens dalgång, på norra sidan av Rössjön, finns en hängravin som kallas Snapphanestallarna, där man mycket väl kan föreställa sig att friskyttar och rövare genom seklerna hittat ett gömställe.

Rössjöholms gods ägde förr större delen av socknen. Det var länge med familjeband sammankopplat med Skillinge. År 1857 köptes det av den danska släkten Rosenörn-Lehn, som ännu äger det. På 1800-talet fanns många torp, vars arrendatorer gjorde tjänst i godsets lantbruk och skogar. På 1700-talet fanns en liten industriell verksamhet i form av oljeslageri och såpsjuderi. Rössjöholms kvarn, vid Rössjöholms utlopp, las ner på 1970-talet, men byggnaden står kvar. I Rössjöholms gamla förvaltarbostad Ramnekulla föddes författaren Frans G. Bengtsson år 1894.

Nära kyrkan, som har murdelar från 1200-talet men kraftigt byggdes om i mitten på 1800-talet, ligger den gamla småskolan och Ängelholms kommuns lägerskola, från början uppfört som ålderdomshem.

Tåstarp

Tåstarps socken ligger både på slätten och i skogen, med kyrkbyn mitt på gränsen. Här finns inget dominerande gods. Intill gården Stora Brandsvig finns ruin efter en medeltida borg av imponerande mått. Vem som byggde eller varför är okänt. Man tror att Tåstarps kyrka, liksom Munka-Ljungbys, grundades av munkar från Herrevadskloster. Socknen ansågs ha den bördigaste jordmånen i Norra Åsbo härad. Vid inventeringen av det nyblivna svenska landskapet Skåne dominerades socknen av byarna Tåstarp, Toarp och Gånarp. Alla hemman hade del i en gemensam ollon- brännes- och täppeskog. Skog för byggnadsändamål saknades i stort sett helt. Bygden har helt präglats av jordbruket. Trots det laga skiftet 1830-31, som ofta sprängde byarna, har Tåstarp bevarat en karaktär av radby. År 1878 drabbades byn av en svår eldsvåda som drabbade sex gårdar. Även Gånarps by med sina stora gårdar är välbevarad. Kärragårda var på 1600-talet säteri men blev senare utgård under Skillinge.

Strax före andra världskriget startades sprängämnesfabriken Trionyl i skogen ovanför Tåstarp. Vid en olycka 1941 omkom sex anställda, och tillverkningen upphörde.

Össjö

Össjö socken fick sin kyrka under 1100-talets senare del. Arkeologiska fynd tyder på att Össjö befolkades från Rönneådalen via Pinnån. Området kring Åkersjö och Ekebjör bär spår av tidig kultur. Socknen dominerades mycket länge av Össjö gård. Även Össjö låg under Skillinge, men friköptes 1682 av Nils Andersson Hyltén, senare adlad Silfverskiöld. Den nuvarande huvudbyggnaden är uppförd 1814. Gården ägs numera av släkten Berch. Under folkökningen på 1700- och 1800-talen tillkom en stor mängd dagsverkstorp under Össjö gård. I socknen ligger skogsbygdsbyar som Lönnhässle, Brekille och Boarp. 1904 fick byn järnvägsförbindelse då ”Pyttebanan” drogs fram. Stationen hette Åsbo-Össjö.

 

Nya tiden

 – staden grundläggs och läggs ner, krigen, flygsanden

 

 Staden Ängelholm fick stadsprivilegier 1516. Redan 1547 drogs de in, och borgarna anmodades flytta till befästningsstaden Landskrona, som kungen ville utveckla. Därefter var Ängelholm i tvåhundra år en s.k. ”fläck”, något slags mellanting mellan stad och landsby. Här fanns marknader, små handlare och hantverkare, men någon egentlig utveckling skedde inte. Krigen drabbade svårt: vid Nordiska sjuårskriget på 1560-talet brändes kyrkan och stod sedan länge som ett provisorium. Horns plundringar på 1640-talet och framför allt Skånska kriget medförde stor förödelse. I april 1678 brände en dansk expeditionskår ner hela staden så när som på kyrkan och tre hus. Till sist hotades hela ortens existens av den stora sandflykt som blivit resultatet av att skogen mellan havet och Ängelholm huggits ner under seklerna.

Ur sanden mot solen

 Räddningen kom på 1730-talet. Då beviljade riksdagen pengar för att hejda sanden. I april 1739 påbörjades arbetet, som Linné beskriver i sin Skånska resa 10 år senare: man byggdes gärdsgårdar parallellt med stranden; kring dessa samlades sanden i långa åsar, och när dessa blivit tillräckligt höga planterades gräs längs kanterna. Gräsen, sandrör och strandråg, valdes för att deras rötter är effektiva sandbindare. När gräset etablerat sig påbörjades skogsplanteringen, och in på 1800-talet var Ängelholms strandskog – den nuvarande Kronoskogen och Vegeholms skog – på god väg. De långa åsarna som räddade staden kan ännu ses i skogen.

Allt var inte frid och fröjd – staden brann igen på 1740-talet. Men nu började återhämtningen. En handelsman Frick, som kom till staden som biträde vid sandplanteringarna, etablerade sig som den störste i orten. Han startade även ett tobaksspinneri i staden, och så småningom en vattenmölla ute vid nuvarande Danielslund. Den goda leran gav grunden för en rik keramikverksamhet och vattnet var lämpligt för garveri. Flera andra hantverk etablerades också, och Ängelholm fick tillbaka stadsrättigheterna 1767.

Den moderna tiden

Upp genom 1800-talet fortsatte en långsam tillväxt baserad på handel och hantverk. År 1857 stod Engelholms hamn i Skälderviken klar, och betydde under ett par decennier att staden fick en viktig roll i export av sädesprodukter. Hamnen utkonkurrerades dock där järnvägen kom, först Åstorp-Landskronabanan 1876, och därefter Västkustbanan 1885. Engelholm-Klippans Järnväg, ”Pyttebanan”, byggdes 1904, i första hand för att transportera sockerbetor till det nyanlagda sockerbruket, som kom till på 1890-talet.

Ängelholm utvecklades nu till en industristad. Grönvalls läderfabrik och Sydsvenska Remfabriken framställde läder och läderprodukter, Villans tegelbruk var en viktig leverantör av byggnadsmaterial, och sockerbruket sysselsatte många säsongsarbetare. Dessutom fanns mindre metallindustrier som Åbergs gjuteri och Segerströms metallvarufabrik.

Efter andra världskriget förlades Skånska flygflottiljen F10 till Barkåkra och växte efter hand till en stor arbetsgivare. Så småningom blev det även utrymme för civil flygverksamhet. Ängelholms lasarett anlades på 1870-talet men växte under 1900-talet till ett centrallasarett med de flesta vårddiscipliner.

Alla växande verksamheter ledde till en stadig befolkningsökning. Särskilt efter andra världskriget har mycket pengar och möda satsats på att dels bygga bort gamla bostadsmiljöer, och dels bygga nytt för de nya ängelholmarna. Under 1950-talets första år skapades bostäder för 3.000 personer på Villans gårds gamla marker.

När sockerbruket byggdes, kom det hit arbetare från Helsingborg och andra större orter, vilka hade facklig och politisk erfarenhet. Nu startade de första fackföreningarna, och 1901 bildades den socialdemokratiska arbetarekommunen. Den förste socialdemokraten i stadsfullmäktige blev bagaren Lars Borggren, som valdes in 1906 med hjälp av borgerliga röster. Sedan den allmänna rösträtten införts efter första världskriget tävlade högern och socialdemokraterna om makten i staden, och majoriteterna skiftade under 1920-talet och 1960-talet. 1932-1959 var socialdemokraterna hela tiden i egen majoritet.

Den nya kommunen

Vid årsskiftet 1951/1952 skedde den första kommunsammanslagningen. Då inkorporerades Höja och Rebbelberga med Ängelholms stad. Tåssjö gick samman med Munka-Ljungby och Tåstarp med Hjärnarp. Ausås, Starby och Strövelstorp bildade tillsammans Ausås storkommun. Össjö fördes samman med Östra Ljungby. Barkåkra var den enda kommun som inte påverkades vid denna reform.

Redan kring 1960 kunde man ana, att kommunerna skulle bli ännu större, och från mitten på 60-talet förbereddes de samgående som skedde 1970/71: Ängelholm, Munka-Ljungby, Hjärnarp och Ausås slogs samman till den nya Ängelholms kommun. Tre år senare anslöt också Össjö, som efter en folkomröstning valde Ängelholm i stället för Klippan.

Befolkningstillväxten i staden Ängelholm fortsatte under 60-talet. Läderindustrierna och slakteriet var fortfarande livskraftiga, och batterifabriken Tudor sysselsatte uppåt 300 personer. Den offentliga sektorn började nu också växa: förutom flyget var det lasarettet och efter hand även kommunerna. Bostadsbyggandet fortsatte med egnahem och flerbostadshus på Kungsgårdsområdet, och med de nya ”skyskraporna” längs Östra vägen.

I och med inkorporeringen av landsbygdskommunerna fick Ängelholm en stabil borgerlig majoritet i kommunpolitiken. Centerpartiet och moderaterna har omväxlande lagt beslag på posterna som kommunalråd och kommunfullmäktigeordförande. Kommunen har haft en stadig befolkningstillväxt på några hundra per år. Bostadsutbyggnaden har särskilt skett dels i södra Ängelholm, Södra Utmarken och Kulltorp, och dels i orterna längs kusten: Skälderviken, Magnarp och Vejbystrand. Men även Munka-Ljungby och Strövelstorp har växt. Kommunen har kunnat fortsätta växa trots att alla de större industrierna försvunnit: Tudor las ner i början av 1980-talet, Scan och Grönvalls läder cirka 10 år senare. Och i början av 2000-talet avvecklades flygflottiljen. Men kommunen har med goda kommunikationer pendelavstånd till en stor arbetsmarknad, från Halmstad i norr till Malmö i söder, och har bland annat därför