Kommunens historia

Ängelholms kommun fick sina nuvarande gränser med de senaste kommunsammanslagningarna, 1971 och 1974. 1971 gick Ängelholms stad samman med Barkåkra, Hjärnarp, Ausås och Munka-Ljungby kommuner, och 1974 tillkom Össjö, som dessförinnan tillhört Östra Ljungby.

Dessa mindre kommuner var i sin tur resultatet av en tidigare kommunreform, 1952. Då gick Höja och Rebbelberga samman med Ängelholm, Tåstarp slogs ihop med Hjärnarp och Tåssjö med Munka-Ljungby. Ausås, Strövelstorp och Starby bildade Ausås kommun, medan Össjö fördes till Östra Ljungby.

Naturgeografi

Ängelholms kommun ligger mellan Skäldervikens kust och Hallandsås. Före 1800-talet ansågs Ängelholmsslätten höra till ”risbygden” – det var inte skog men inte heller odlad slättbygd, och landsbygdsbefolkningen livnärde sig till stor del på boskapsskötsel. År 1803 genomfördes enskiftet i Barkåkra socken, som nästan helt hörde till Ängeltofta gods. Ägaren, Carl Georg Stjernsvärd, delade upp sina ägor i 19 arrendeenheter, ”farmer”, och lanserade samtidigt sina metallplogar. Dessa plogar, tillsammans med utdikning, var förutsättningen för att det som vi idag känner som Ängelholmsslättens åkerlandskap skulle kunna bli till.

Ängelholmsslätten sträcker sig upp till den högsta kustlinjen, d.v.s. så högt som havsytan gått efter den senaste istiden. Där på kanten börjar skogsbygden, och där ligger kyrkorna och samhällena Hjärnarp, Tåstarp, Munka-Ljungby och Össjö. På slätten ligger Höja, Ausås, Starby, Strövelstorp, Rebbelberga och Barkåkra. Den enda skogssocknen i kommunen är Tåssjö, under Hallandsås uppe vid Rössjön.

Näringar i äldre tid

Ängelholmsslätten innehåller tjocka lager av blålera. Denna lera gav tidigt upphov till keramikframställning – det finns fynd av krukmakeri från stenåldern. På 17- och 1800-talen var Ängelholm en av Skånes viktigaste orter för tillverkning av hushållslergods och kakelugnar. Keramiken såldes på marknader i södra Sverige. Ängelholms turistsymbol lergöken kom till som en biprodukt: krukmakarna ville kunna erbjuda en billig leksak till marknadsbesökarna.

Bland de många andra hantverk som fanns i staden, utvecklades garverinäringen till industri. Läderberedning kräver mycket och mjukt (kalkfritt) vatten, och det erbjöd Rönne å. Garveritraditionen började i mitten på 1700-talet, då den förste i familjen Grönvall flyttade till Ängelholm. På 1800-talet växte hantverket efter hand ut till fabriksproduktion, och den största läderindustrin, Wilhelm Grönvalls AB, etablerades i norra delen av staden, mellan ån och Storgatan. Senare tillkom en läder- och skofabrik i Kyrkvången, och Remfabriken på Ängavången.

Sandflykten

Närheten till havet är en av kommunens stora tillgångar. Men i början av 1700-talet höll den på att bli stadens undergång. Genom att man under föregående århundraden huggit ner skogen mellan havet och staden skapades en sandöken, och västliga vindar och stormar flyttade sanden in över staden och slätten. När det var som värst låg sanden hög mot Rebbelberga kyrkas vägg. År 1739 påbörjades arbetet med att stoppa sanden – ett arbete som så småningom gav upphov till Ängelholms strandskog som den ser ut i dag: från Reningsverksskogen i norr, via Kronoskogen till Vegeholms skog mellan Sibirien och Vegeås utlopp.

Kommunikationer

Pyttebanan mittför Thorslund

Foto: vykort

 

Länge var Rönne å den viktigaste transportleden. På ån fraktades jordbruksprodukter ut till väntande skepp i den 1857 anlagda Engelholms hamn. Hästarna som slet i Englands kolgruvor eller drog Londons droskor åt gärna svensk havre. Men hamnen förlorade i betydelse, och ersattes av järnvägen. Åstorpsbanan och Västkustbanan kom på 1870- och 80-talen, och 1904 stod den s.k. Pyttebanan klar – Engelholm-Klippans järnväg, främst avsedd för transporter av sockerbetor till det nyanlagda sockerbruket i staden. Pyttebanan las ner 1953, men Västkustbanan har gått en ny vår till mötes i och med den kraftigt växande lokal- och regionaltrafiken med tåg.

Biltrafiken gick länge rakt genom Ängelholm, först på Storgatan och sedan på Östergatan, men 1960 stod den första motorvägsetappen från Rebbelberga och söderut färdig. Samma år började Linjeflyg med civil flygtrafik från Skånska flygflottiljens flygfält i Barkåkra.

Lästips

Bengtson, Inga: Engelholmsbygd i gammal tid (1962), är en trevlig och behändig översikt över staden Ängelholms historia fram till början av 1900-talet.

Bjärebygden är en årsbok som behandlar historien i Bjäre härad, dit Barkåkra och Hjärnarp hör.

Carserud, Leif: Naturen i Ängelholmsbygden (2004) är en guidebok som berättar om kommunens natur och geologi.

Frödin, Åke: Gångna tiders Starby (1988) handlar om Starby socken fram till 1900-talets början.

Glimtar från Ausås socken (1987) är ett samarbete mellan många författare, som berättar om den sydöstra kommundelens historia.

Moen, Jan: Barkåkra – kyrkan, byarna, socknen (1988) skildrar utvecklingen i Barkåkra socken.

Moen, Jan: Luntertun – en försvunnen stads historia (1985), berättar om Ängelholms föregångare som stad.

Strömme, Eskil: Om Munka-Ljungby och Tåssjö (1970) berättar om kommunens nordöstliga socknar fram till samgåendet med Ängelholm.

Åberg, Bengt: En skånekyrka genom åtta sekler (1949) handlar om Strövelstorps socken och herrarna (och fruarna) till Vegeholm, socknens dominerande gods.

Ängelholm – en hembygdsbok har kommit ut årligen sedan 1988. Årgång 2000 heter Ängelholm från A till Ö och är en uppslagsbok över kommunen i historia och nutid.