Strandskydd

Strandskyddet kom till på 1950-talet för att förhindra en överexploatering av stränderna och bevara allmänhetens tillgång till stränder och vatten för friluftsliv.

Det utvidgades 1994 till att också skydda stränderna på grund av deras stora betydelse för den biologiska mångfalden. Strandzonen, övergången mellan strand och vatten, ger utrymme för en mängd olika miljöer där strandnära djur- och växtarter lever. Strandzonen fungerar också som en s.k. spridningskorridor och som tillflyktsort för en mängd arter i ett landskap som präglats av rationell produktion.

Från och med den 1 juli 2009 gäller nya strandskyddsregler som bland annat innebär att kommunen får huvudansvaret för att pröva frågor om strandskyddet.

Följande områden är undantagna kommunens beslutanderätt. Inom dessa områden är det Länsstyrelsen som prövar strandskyddsdispenserna:

• naturreservat
• biotopskyddsområden
• natura 2000
• landskapsbildsskyddsområden
• djur- och växtskyddsområden
• kulturreservat
• naturminnen
• vattenskyddsområden

Länsstyrelsen prövar också ansökningar avseende byggande av försvarsanläggning, allmän väg eller järnväg.

Skyddszonen omfattar både land och vatten, inklusive undervattensmiljön. Den utgår från strandkanten och sträcker sig vanligtvis 100 meter i båda riktningarna. Länsstyrelsen kan utvidga zonen upp till 300 meter, om det behövs för att tillgodose strandskyddets syfte.

Länsstyrelsen och kommunerna har tillsammans reviderat länets strandskyddade område. Varje kommun har ett beslut med tillhörande karta där strandskyddets avgränsning kan utläsas.